Gabriel Sandbergs vävlogg

Helena Granström har skrivit en helig bok. Den heter Alltings mått. Om du är människa, förstår eller kan tänka dig att lära dig svenska samt tror på tanken att något för mänskligheten viktigt kan förmedlas genom tecken, så behöver du läsa denna bok och förstå den. Boken är ett järtecken på den metafysiska revolution vi står inför; jag tillägger prefixet jär då revolution nödvändigtvis föder smärta. Och det är om smärta denna bok handlar.

Helena Granströms Alltings mått, 2008.

Det där ordet som jag aldrig riktigt lärde mig hur det skulle stavas. Varje gång jag skulle skriva det tvekade jag, valde ofta en annan formulering, eller så slog jag upp det och svor på att jag skulle minnas. Så en vacker dag på ett café fick jag för mig att jag skulle reda ut saken på riktigt. Jag sökte i SAOL och Norstedts ordbok och snart insåg jag vad som orsakat min stora förvirring: förvånad hittar jag inte mindre än fyra olika stavningar:

just, juste, sjyst, schyst

och till min fasa är ingen av dem den femte stavning jag själv, i alla fall emellanåt, nyttjat:

schysst

Bra, då hade jag lärt mig det. Men vilken ska man välja? Efter tandagnisslan inser jag att jag måste gå direkt till chefen med saken, jag skriver ett e-brev:

Bäste H. Engdahl,

Vårt skandiska idiom är rikt och mustigt. Om man får tro på SAOL i kombination med Norstedts ordbok så finns fyra alternativa sätt att stava följande ord:

just, juste, sjyst, schyst

Rent stilistiskt, vilket föredrar du?

Soliga hälsningar,
Gabriel Sandberg

Strax levereras sanningen:

Bäste Gabriel Sandberg,

Det beror på sammanhanget! I ett personligt brev: schyst. I en litterär essä: juste.

Vänliga hälsningar
Horace Engdahl

Naturligtvis svarar jag:

Schyst!

Hittade resten från en väns flygbiljett. Kulturyttringar krockar. Man önskar att det just till denna mytomsägna destination kunde stå “CIGAR CABIN HABANA”.

Norstedts Stora svenska ordbok skriver om ordet helylle att det även används “överfört om präktighet och dylikt [mest i sammansättningar] exempelvis  helyllegrabb; helyllesvensk”. Jag frågar mig, vad får man för begrepp egentligen när det sätts samman med ordet nazism?

Stötte på dessa bilder, exempel på tidig futiristisk arkitektur. Det är skisser av Antonio Saint Elia som dog under Första världskriget 1916. Idéerna är mycket före sin tid. Jag slås av hur de skrämmande nog påminner om stora hotellkomplex på billiga charterorter; antar det är de olika planen, alla terrasser, balkonger. Får mig att tänka på att gränsen mellan avantgardets estetik och vulgärt plagierande opportunism är hårfin: den förra har en kristallklar idé, ett viktigt innehåll, den senare endast en illa dold avsikt att lura betraktaren, en lögn.

I manifestet Futirsistisk arkitektur, som tillskrivs Saint Elia, står:

… the decorative value of Futurist architecture depends solely on the use and original arrangement of raw or bare or violently colored materials.

Rörelsen vilade på La Città Nuova, tanken på den välplanerade integrerade och mekaniserade megastaden, automatisk och helt anpassad för det mänskliga livet; och på konurbation, det vill säga städers anhopning och sammansmältning i varandra. Ridley Scott lär avsiktligen ha använt Saint Elias idéer i Blade Runner. De många parallella linjerna tycks även ge återklang i Katsuhiro Otomos Akira.

Ariktekturskisser av Antonio Saint Elia, La Città Nuova, 1914.

Källa: Wikipedia

Detta är egentligen ett egennamn på ett träd som växer i Västindien. Jag stötte på trädet på en resa dit med en vän och hennes dotter. Vi låg på en strand inte långt från ett hotell då barnet plötsligt började gallskrika. Vi kunde inte förstå vad som hänt för vi hittade inga tecken på sår eller stickor. Jag tänkte att det rörde sig om en bit av en brännmanet - osynliga och lömska. Flickan var så liten att hon inte kunde prata men hon liksom kliade sig på tungan. Hon måste ha ätit nåt eller i alla fall haft nåt i munnen. En tropisk insekt eller nån giftig fisk, tänkte jag genast!

En man som fanns i närheten som kom fram när han hörde barnet. Efter vår berättelse förklarade han att hon troligen bitit i frukten från en manchineel. Manchineel - vilket vackert namn på något så obehagligt. Han pekade på en frukt som låg i sanden. Den var rund, grön, ganska hård och oansenlig, stor som en golfboll ungefär. Han sade att den var mycket giftig, att bara man får saften på huden får man blämmor. Vi såg sedan att det fanns skyltar på vissa stammar som varnade för att man skulle ligga under träden.

Senare har jag undrat vad det egentligen var för märklig frukt. Nu vet jag, och det är inget för små flickor att leka med på sandstränder. Så här skriver Harry S. Pariser i Explore Barbados:

Its elliptical leaves possess a strange bright green sheen. The ma[n]chineel secretes a fluid which may be deadly and it is said to be the original apple in the Garden of Eden. Biting into its innocuous-looking yet highly poisonous fruit will cause your mouth to burn and your tounge to swell upp. In fact, all parts of this tree are potentially deadly. Cattle, standing under the tree after a torrential tropical downpour, have been known to lose their hides as drops fall from leaves. Other tales tell of locals going blind after a leaf touched an eye. Slaves … wishing to do away with a particularly despicable master would insert minute quantities of juice into an uncooked potato. Cooked, these small doses were undetectable but always fatal if served to the victim over a long period of time. If you should spot one of these trees - which are not uncommon along the island’s beaches - stay well away!

Så här kan det se ut på stränderna, solen skiner, det susar lite bland löven, stammarna är målade … i lite väl anmärkningsvärda färger, och vad är det som hänger där uppe?

Så här ser själva frukten ut, så om du ser nåt runt litet grönt - spring!

Det är ett tidsödande jobb att ändra formen på ens blogg om man inte är mästare i CSS. Nu har jag i alla fall kommit igång och börjar närma mig det jag eftersträvar. De som känner mig kommer känna igen det jag gjort: det tycks mig som att jag aldrig får nog av vissa formidéer, som att jag inbillar mig att den främsta formen är redan framtagen för oändligt länge sedan, som att jag är övermätt på den desperata jakten efter “nåt nytt” som omger mig, som att det ligger på min lott att föra detta enkla självklara vidare, som för att lugna någon, kanske allra mest mig själv. Nåväl, detta är bara ett försök till uttryck för denna känsla.

Här nedan är Peggy Gottholds och Lawrence G. Van Velzers uttryck för vad jag anser är samma idé, om än så mycket mer fullständigt genomfört. Verket är Thomas Twynes översättning från 1579 av Francesco Petrarcas De remediis utriusque fortunae, skrivet mellan 1354 och 1366. Boken är ett moralfilosofiskt verk vars titel översätts med Om botemedel mot båda slagen av lycka. NE skriver att den “fick genom sin upphöjda människosyn och sin stilkonst stor betydelse för renässanshumanismen” och Petrarca omnämns genom sin, av Augistnus inspirerade, privata öppenhet som “den första moderna människan”.

Ta en titt på Fredrik Cavalieratos kortfilm Tempted. Tänk att Stockholm kan bli så parisiskt, pas mal… Så här skriver han:

A married man gets tempted to go down a path he might regret when he meets a young attractive woman in a coffeshop. This film was shot on super 8 film in Stockholm Sweden. It’s an homage to the French new wave films of the 60’s. Guys like Truffaut and Godard were some of the early pioneers of indie film making, this film was inspired by them. FC

I min familj har länge ordet approchera använts, kanske för att vi har mycket band till Frankrike. Jag har även hört ordet på andra håll och alltid ungefär synonymt med “försiktigt närma sig”. Jag trodde alltid att ordet hade den franska stavningen men kunde inte hitta det i ordlistor.

Nu hittade jag ordet i SAOB med stavningen “sch”. En sökning på Google (tillsammans med ordet “är” för att sortera bort andra språk) ger över 10 000 träffar (av vilka många är franska i alla fall), men endast med stavningen “ch”. SAOB antyder bara mycket gamla bruk av ordet. Jag frågade mig om ordet har någon modernare historia och i så fall med vilken stavning?

Jag vände mig till Språkrådet och fick följande svar:

Hej!

I senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (2006) stavas det approchera = närma sig, för att ta kontakt. Verbet “approchera” är känt i svensk skrift sedan 1700-talet. Det kommer av franskans “approcher”.

Några aktuella exempel på användning:

“Vi har försökt under årens lopp att på olika sätt approchera NGM, men det har aldrig lyckats”, säger Patrik Engellau. (Dagens Industri 2002-02-05)

“De enades också om att hans skulle hjälpa de företag som ville ha egna ombud och därvid försöka approchera ombud som inte var så dyra.” (Advokatsamfundet).

“För det är just de tränare, och den träning, som kan hjälpa simmarna att nå sin maximala potential som vi måste approchera och offerera jobb för landslagsuppdragen.” (Simma.nu)

“Leif Stengård har nämnts som varande lämplig att approchera. som sammankallande för en festkommitté inför 66-ornas jubileum.” (Styrelsesammanträde i föreningen Gamla Blackebergare).

Det verkar som om ordet fått en ökad användning. Det används oftast lite skämtsamt, i vardagliga sammanhang.

Med vänliga hälsningar
Eva Olovsson
Språkvårdare, klarspråksfrågor

I mitt sökande efter den perfekta anteckningsboken gjorde jag i början på 90-talet en design där jag tyckte mig ha tänkt ut allt; den skulle ha ett grovt skyddande omslag av skinn, den skulle vara av industriell kvalitet (alltså inte bara god kvalitet), sådan kvalitet att den överlever ett krig, den skulle ha utbytbara blad så att man dels kunde behålla det vackra fodralet och arkivera innehållet och inte minst dels använda precis vilken inlaga man ville (vare sig det var pergament, plast eller brons), den skulle ha pennan noga fäst i en kedja så att den aldrig tappas bort, den skulle kunna förslutas och den skulle vara estetikst tilltalande. Jag gjorde ritningen, införskaffade allt material och förberedde det men märkligt nog kom jag aldrig för mig att sätta ihop den. Vill minnas att det berodde på att jag aldrig hade rätt diameter på borren, inte hade en metallfil eller tillräckligt vass skalpell att skära skinnet med.

Så hittade jag den idag i ett litet skåp och bestämde mig genast för att avsluta projektet. Jag ser detta som ett utkast till en prototyp, men tycker det är en intressant produkt med många utvecklingsmöjligheter.

Om några timmar åker jag förresten till Frankrike. Bon appétit!